Sametinget firade i slutet av 2023 att det var 30 år sedan Sametinget på svenska sidan av Sápmi inrättades. Även om Sametinget med demokratiska mått mätt fortfarande kan betraktas som ett ungt folkvalt organ, så borde man dock ha kommit längre än man gjort.
Sametinget inrättades 1993 som en följd av propositionen Prop. 1992/93:32 som följde förslagen i Samerättsutredningen SOU 1989:41 Samerätt och Sameting.
Utredningens förslag följde regeringens direktiv om att inga konstitutionella förändringar skulle göras och samtidigt tillgodose behovet av ett ökat samiskt inflytande i den beslutsprocess som rör samerna.
Sametinget tampas fortfarande med komplexiteten av sin dubbla roll som folkvalt organ och en svensk myndighet underställd det departement som för tillfället har ansvar över samiska frågor. Trots att detta under lång tid varit ett känt problem som påtalats i både statliga utredningar och olika typer av revisionsrapporter så har fortfarande inga åtgärder för att lösa Sametingets dubbla roll vidtagits.
Ytterligare problem är att Sametinget är tvungna att utifrån detaljerade regleringsbrev styra de ekonomiska medel som tillställs Sametinget exakt i den riktning som regeringen pekat. Sametingets initiativrätt är i och med det otroligt begränsad.
Vidare kan konstateras att man genom att tillställa ytterst små ekonomiska medel till Sametingets folkvalda del minimerar möjligheterna till politisk organisering. Sametingets enda heltidsanställda politiker är Sametingets styrelseordförande och kan absolut inte ensam förväntas dra det samepolitiska lasset framåt.
Efter Sametingets inrättande har inga större politiska initiativ vidtagits för att ge reella möjligheter till politiskt inflytande för det samiska folket och det kan endast ses som ett misslyckande.
Samerna erkändes 2011 som ett folk i Sverige genom förändringar i grundlagen och detta borde rimligen ha lett till fler förändringar än vad som skett.
Man kan konstatera att regeringens direktiv till Samerättsutredningen “inga konstitutionella förändringar skulle göras och samtidigt tillgodose behovet av ett ökat samiskt inflytande i den beslutsprocess som rör samerna”, inte lett till att det samiska folkets inflytande ökat nämnvärt.
Ett urfolk är vanligtvis i minoritet i samhället vilket leder till att möjligheterna till representation i traditionella demokratiska organ i praktiken är obefintlig. På olika håll i världen har urfolken givits olika typer av politiska representationsmöjligheter men förutom inrättandet av Sametinget, har det i Sverige inte gjorts några insatser av vikt.
Någonting som skulle ha genomslagskraft på den svenska samepolitiken
är att med ett icke obetydligt antal ledamöter finnas representerade som fullvärdiga ledamöter i landets högsta beslutande organ.
Sámij rijkka belludak föreslår därför:
- Sametinget verkar för att hos regeringen begära att det bland riksdagens ledamöter viks platser för samer
- Sametinget verkar för att tillsättandet av dessa samiska platser sker genom att vid valet till Riksdag utöka med ytterligare en valkrets som utgörs av Sápmi.
Sámij rijkka belludak
Paulus Kuoljok Johanna Njaita